Det är något sjukt med hur vi gör. Vi lever för att behaga andra med det vi äger, det vi gör och hur vi ser ut. Vi lever i så stor utsträckning för att vårt ego inte ska dras i smutsen, så att vi blir trötta. I ett enda kollijox tänker vi att vi finns till för oss själva och andra, utan att finnas till varken för oss själva eller för andra. Vi behöver inte tänka mer på oss själva. Eller på andra. Vi behöver upptäcka ett helt annat sätt att leva. Det handlar inte om att ge bort alla saker, se ut som ett troll och säga upp sig från jobbet. Eller, vem vet, det kanske blir så för någon. Men grejen är att det handlar om ett liv som kommer inifrån istället för utifrån. Som tar emot istället för att fly ifrån. Som öppnar upp, istället för att stänga ner eller stänga in sig. Som inkluderar både hela sig och alla andra. Som förstår att man inte måste klara allt själv. Som vågar luta sig. Slappna av. Vila. Som vågar öppna dörren mot sin skapare. Som vågar älska.