Kärleken generaliserar inte

Människohjärnan är lat. Den vill kategorisera, förenkla och dra snabba slutsatser. Den gör det om väder och politik. Och om människor. Människor buntas ihop och bedöms utifrån en kategori eller grupptillhörighet vi tycker oss se. Vi använder de första intrycken och gör oss en bild, även om vi egentligen vet att det är förhastat. Men det är enkelt, går snabbt och sparar vår energi. Det är helt ok när det gäller saker och är i vissa situationer nödvändigt när vi möter någon, men det blir väldigt problematiskt när vi håller fast vid felaktiga bilder av en människa.

Kärlekens väg är en helt annan. Kärleken gör inte skillnad på person. Kärleken dömer inte. Kärleken ser. Kärleken har tid och hjärta att se. Kärleken orkar stanna upp och se en människa för det hon är. Orkar se såren, bristen, uppgivenheten. Vill se viljan, drömmarna och hoppet. Vill se kärlek.

Kärleken har gränser. Det är inte så att den är dumdristig och låter sig förgöras. Men i kärleken finns kraften att se mer än ett perspektiv. Att stanna upp lite. Att låta blicken transformeras. Att låta öronen höra lite till. Att låta hjärtat beröras. Att låta hjärnan utmanas av nya sätt att se. Nya vägar att bygga. Nya eoner av kunskap som sakta sorteras in i nya och återigen nya kluster, som hjärnan kan förstå. Kluster som slutar med ett frågetecken. Vad mer är det jag inte förstått? Vad finns bakom det uppenbara? Var slutar rymden?

Gud har alltid varit före sin tid, även om vi ibland fått för oss att det är tvärtom. Tålmodigt har han fört mänskligheten och dem som vill lyssna närmare ett helt sätt att leva. Bort från lag, offer, tvång, krig och våld till ett nytt sätt att leva. Paulus är extremt otidsenlig när han proklamerar: Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Kvinnor fick rösträtt i Sverige 1919. Paulus var 2000 år före sin tid. Det han berättar om här, är ett nytt sätt att se, som utmanar både våra hjärnor och samhällen. Inte ens idag har vi begripit det. Vi har så många sätt att vara olika varandra. Det finns så många skiljelinjer vi skulle kunna dra upp. Det finns så många krig, debatter, gränser och murar. Men det finns också människor som går för fred, som väljer att se flera perspektiv, som går över gränser och som river murar. Det är inte lätt, för det går inte att riva ner murar hur som helst. Men om vi ska drömma om framtiden, så är det en framtid som är något annat än det vi har idag. Så mycket har vi åstadkommit genom historien som är så genuint mänskligt. Färre krig, färre hungrande, längre medellivslängd, utrotade sjukdomar, utökade demokratiska rättigheter och så mycket mer. Samtidigt har vi skaffat oss nya utmaningar. Mänskliga rättigheter betyder ingenting om vi inte vänder blicken och aktiviteten också till paradiset vi smutsat ner. 

Men vi behöver inte göra det själva. Vi har varandra. Och vi har en skapare som längtar efter medskapare som orkar tänka ett varv till.

Kärleken tar inte de snabba vägarna, utan väljer att se saker som de är. Kärleken förskönar inte med ett romantiskt rosa skimmer och silvernosade enhörningar. Kärleken och de stora drömmarna blir ofta beskyllda för det, när det egentligen är de snabba slutsatserna, de ensidiga perspektiven och den lata hjärnans fördomar som är förenklade. Kärleken väljer att se.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då ska vi se
ansikte mot ansikte.
Nu förstår jag bara till en del,
men då ska jag känna fullkomligt,
så som jag själv blivit
fullkomligt känd.

1 Korinthierbrevet kap 13 vers 13